MENY
Trodde att jag tappade bort mig själv. Jag är rätt säker på att en del av det jag upplevt senaste månaderna är depression, samtidigt en läkande resa där jag helt tappade all ambition till att göra något sk vettigt av mitt liv.
"Vad ville du bli när du var barn?", frågar någon välmenande coach för att vi ska ta reda på vad jag på djupet av min själ längtar efter att bli. Vad de inte ser är att allt mina barndomsdrömmar är kommer från vad jag borde vara för världen. Vilket är, aldrig tillräcklig.
Som barn ville jag bli Britney Spears eller Celine Dion, inte Marie. Inte min egen. För det fanns inte i min lilla oupptäckta världsbild att jag kunde bli något fulländat på egenhand.
Sedan går jag i terapi och möter min inre tonåring. Den är rebellisk, arg och skiter i allt. Läker den stackarn med och förklarar att vi kan hänga tillsammans och jag lovar att inte vara SÅ pinsam i det här livet.
Kollar mig omkring och vet bara en enda sak, jag vill skriva. Jag vill alltid skriva. Jag vet inte om vad, hur, när, varför och snälla be mig inte bo i en nisch igen för jag kräks ned mig själv av kravet att känna hur jag ska stagnera på en linje. Fast att den röda tråden kan vara regnbågsfärgad så tycker jag att taggtråden på andra sidan universum ser mer lockande ut.
Det verkar ligga i mitt DNA. Jag vill förstå mental smärta. Jag vill veta mer om det mörker som vi bär inom oss. Jag SKITER i vilket väder det är och småprat om vilken foundation som hjälper min snart fyrtio åriga sköra hud. Jag vill veta vilka mardrömmar du har när du inte kan somna och medans vi tar en kaffe tolka dem tills du känner att du hör hemma i dig själv.
Men du måste också förstå att även om du blir min vän så kommer vi kanske inte höras mer, men du finns i mitt liv nu medans jag flyger vidare. Som en dagslända till nästa äventyr av konversation. Jag dör när jag inte får andas kunskap ur mänskliga psyket.
Allt jag vill är att dela ord som säger dig någonting, men jag behöver inte sjunga dem. Behöver inte podda. Behöver ingen scen. Gud jag orkar inte ens instagram längre. Allt jag vill ha är en plats att ta plats. Utan prestige i att det "måste bli" ett vuxet förväntat resultat av framgång eller succé.
Hjärtat bankar. Kan man skriva så här?
Barnen sitter intill, vi har kört på hela dagen med diverse fix och nu tar alla en stund med varsin ipad i varsin värld för att processa alla intryck. NPF på varenda en så en normal dag utanför dörren kräver sin återhämtning, en tar av sig hörlurarna och frågar något om Grimace Shake samt om marshmallows verkligen blir gigantiska i micron. "Jag vet inte", svarar jag. "Men det kan vi ta reda på Nu, idag."
De ler.
Jag avslutar den här texten och tänker på hur det hade varit om du suttit här med mig. Vilka konversationer vi hade haft om livet med barnen. Aldrig som då växer jag, när de utmanar alla de mönster jag försöker lära om, för de har rätt. Jag har fel. Jag följer deras rytm och genom den lär jag känna mig själv. Mina behov, egentliga längtan efter stillhet och uppfylld mening.
Det sitter i väggarna här.
En känsla av hemma är bäst.
Det.. var nog det jag önskat mig mest av allt.
Så efter över 30 flyttar Sverige runt, hittade jag. Vi. Ett hem.
Vad pratade vi om nu igen?
0